Saknaden

Du var med på 23 av mina födelsedagar. Men 2010 åt sjukdomen upp dig.
Du var den som alltid fick mig att skratta. Du var den som alltid kom med ett leende på läpparna, hur svårt sjuk du än var. Du gav egentligen aldrig upp, förrän dem sa att inget mer går att göra. Hoppet var det sista som övergav dig. Jag minns min sista kram som om den vore igår. Jag minns hur ont det gjorde att förstå att du snart skulle lämna oss. Jag minns att jag var rädd att om jag kramade dig för hårt, skulle du gå sönder, men du tog tag & kramade så hårt du kunde. Du höll mig i handen. 

När jag fyllde 1 år fick jag mina första skor. Ett par vita sandaler i märket kavat. Farmors lilla tjej hade blivit stor. 

När jag fyllde 5 år fick jag min första riktiga cykel. Jag minns att mamma & pappa berättat om min chockartade min, när jag lyfte filten & insåg att jag hade fått en cykel. 

På måndag fyller jag 26 år & du finns inte längre med oss. Du kommer inte med ett leende på läpparna, kramar mig så hårt så det gör ont & nyper tag i mina kinder. Men jag hoppas att du ser ned på mig från himlen tillsammans med morfar. Jag önskar så att du kunde vara här. Jag vet att det inte går, men alla årets högtider & födelsedagar är jobbiga, för du ska ju vara med. Du ska ju finnas vid min sida. 

Saknaden är enorm. Min älskade farmor. Snälla kom tillbaka.

"Min största idol är ingen skådis, artist eller författare, det är du farmor. Om alla vore som du skulle världen se annorlunda ut." 

                                                                           ♥♥♥♥