Envis (som synden) som man är bestämde jag mig för att jag skulle klara av att sätta upp den nya lampan själv. Plockade därför ned lamporna i sovrummet & vardagsrummet, när dem väl var nere var det inte lika lätt som jag från början hade trott.
Men jag tänkte ändå ge det en chans. Efter 45 min av ilska & vrede över IKEAS konstruktioner ringer jag gråtandes till pappa (vad nu han skulle kunna hjälpa till med 13 mil bort)som bara skrattar & säger: envisa unge.
Nu har jag efter en stöt & mycket vrede fått upp lampan i sovrummet i alla fall (dock bara med en skruv då den andra försvann i sängen någonstans). Dock är vardagsrummet väldigt mörkt nu.
Kanske dags att sluta vara så envis & be om hjälp nästa gång?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar